Ärligt talat
Jag tänker att saker vi säger ofta inlindas i dolda budskap och undertexter som andra får gissa sig till. Vi tjejer sitter ju jämt och grubblar på "vad han menade med just det där han sa..." Och om vi är så duktiga på att själva tala klarspråk vet jag inte...
Jag uppskattar ärligheten och rakheten. Jag gillar det avslappnade med att känna mig trygg i att vara ärlig tillbaka. Jag gillar den ömsesidiga tilliten. Men jag är så ovan vid superraka frågor om halvkänsliga saker att jag för några mikrosekunder undrar om jag ska ljuga. Men vad skulle jag egentligen då kunna säga? Ärligheten och att få lätta hjärtat är en befriande känsla som jag bara växer med. Jag känner att jag skulle kunna säga vad som helst och att det skulle vara okej. Och det känns jäkligt bra.
Å andra sidan är jag mindre ärlig. Inte att jag ljuger, men kanske bara är tyst. Kanske för att jag diagnostiserar mig själv med borderline när jag ena stunden säger ja och nästa inte kunde bry mig mindre. Egentligen undrar jag varför det inte är lov att inte krångla till det? Kan man inte få göra som man vill, just då?
jo... gör som du vill.
