Livet enligt Liza

Igår såg jag filmen Boy A, som handlar om en kille som precis blivit utsläppt från fängelset efter att 14 år tidigare (när han var 10 år) begått ett grymt mord tillsammans med en annan 10-åring. Killen levde nu under skyddad identitet med nytt namn och en uppdiktad historia om var han kom ifrån och hade gjort tidigare. Han flyttade till ny stad, fick nytt jobb, nya vänner och flickvän. (Jag och Karin satt här och gjorde oss lite lustiga över denna 24-årings kompetens på den fronten eftersom han suttit inlåst i 14 år och var både okysst, oskuld och knappats hade haft så mkt kontakt med det motsatta könet under dessa år. Hur skulle det eg vara att dejta en sån kille? Skulle han vara som en 10-åring på den fronten också?)  Denna kille levde under hotet att hela tiden bli avslöjad som det monster han egentligen var (varit), och en dag fick alla veta vem de hade haft som bästis/kollega/pojkvän.
Eftersom man i filmen får följa denna kille så får man se allt från hans synvinkel. Och det skar i hjärtat när han blev avslöjad och hela hans liv som han lyckas bygga upp rasade. Det kändes orättvist och fel och jag blev förbannad och ledsen över att han inte kunde få behålla hans nya liv. 
Om filmen hade varit vinklad så att man fick följa föräldrarna eller vännerna till den tjej som blev mördad hade antagligen mina känslor varit annorlunda. Men nu fick man följa gärningsmannen och jag undrar; när är nog nog egentligen? När har en person sonat ett brott och förtjänar en ny start? Gör man någonsin det? Hur länge ska en människa behöva betala för något som den personen gjorde för väldigt många år sedan? När har en människa rätt till sitt eget liv igen?

Filmen rekomenderas btw.

Nu har jag då börjat mitt korta vikariat på mitt älskade jobb. 1,5 månad so far... men jag hoppas ju såklart på förlängning, men det beror lite på diverse logistik och om den nya personen är av samma inställning som mig; att bilköer ör slöseri av tid av livet. Igår mottog jag och min numera turnuskollega M våra nycklar. Få människor har nog varit så glada och upprymda över ett par nycklar som vi var. Men det var en väldigt stor seger för oss, och vi släpper dem inte i första taget vill jag lova!!:)
Igår gjorde min man Zlatan premiär i Barcelonatröjan. Tröjan har för övrigt fått ny design och jag kan inte riktigt bestämma mig om den var snygg eller inte... saknade den gamla, men i nya tider blåser förändringens vindar! Matchen sågs på Harrys med 100 andra svenskar och vi jublade allihop när Zlatan sista av alla spelare blev presenterad. Gåshud!! Barca var väldigt överlägsna Manchester City som de spelade träningskamp mot, men detta hjälpte inte då Man C fick ett riktigt turmål och Barca hade enorma svårigheter med att få in bollen... lite à la svenska landslaget. Att få se Zlatan och Messi tillsammans på planen i samma lag kompenserade dock kvällens förlust endel. Att skärmarna bredvid visade Liverpool i toppform som krossade Stoke med 4-0 samtidigt som Man U blev snöpligt besegrade av Burnley var bara helt topp! Det kommer att bli en underbart spännande fotbollshöst!!:D

Idag har jag rensat ut min garderob. Slängt plagg som borde slängts för lääänge sen! Dagens insikt var: 1) jag kommer aldrig komma i dessa kläder ändå, och 2) OM jag nån dag skulle komma i dem så vill jag ju ha nya och fräscha kläder istället, så då köper jag nytt! :) Min förra kollegas citat är värt att upprepas: "Men Lisa, varför vill du använda dina gamla byxor när dina nya är så snygga?" 
Word.

Idag var det svårt att stiga upp ur sängen. Det var söndagsmodus i hela rummet och i mitt huvud. Igår drack jag cuba libre på Lompa och sprang till taxin i regnet. Idag tillbringade jag min första vakna timme med vackra ord och tusen toner i mina öron. Oslo är i min söndagsmodus, det är grått ute, men varmt.

Idag vill jag ha en söndag uten människor. Jag vill gå uppför Thv Meyers gate helt ensam utan att möta en enda person. Jag vill sitta i en biosalong helt ensam och sen på bänken uppe vid bryggeriet och se ut över akerselva.

Idag vill jag endast höra dig sjunga.