Livet enligt Liza

Igår såg jag filmen Boy A, som handlar om en kille som precis blivit utsläppt från fängelset efter att 14 år tidigare (när han var 10 år) begått ett grymt mord tillsammans med en annan 10-åring. Killen levde nu under skyddad identitet med nytt namn och en uppdiktad historia om var han kom ifrån och hade gjort tidigare. Han flyttade till ny stad, fick nytt jobb, nya vänner och flickvän. (Jag och Karin satt här och gjorde oss lite lustiga över denna 24-årings kompetens på den fronten eftersom han suttit inlåst i 14 år och var både okysst, oskuld och knappats hade haft så mkt kontakt med det motsatta könet under dessa år. Hur skulle det eg vara att dejta en sån kille? Skulle han vara som en 10-åring på den fronten också?)  Denna kille levde under hotet att hela tiden bli avslöjad som det monster han egentligen var (varit), och en dag fick alla veta vem de hade haft som bästis/kollega/pojkvän.
Eftersom man i filmen får följa denna kille så får man se allt från hans synvinkel. Och det skar i hjärtat när han blev avslöjad och hela hans liv som han lyckas bygga upp rasade. Det kändes orättvist och fel och jag blev förbannad och ledsen över att han inte kunde få behålla hans nya liv. 
Om filmen hade varit vinklad så att man fick följa föräldrarna eller vännerna till den tjej som blev mördad hade antagligen mina känslor varit annorlunda. Men nu fick man följa gärningsmannen och jag undrar; när är nog nog egentligen? När har en person sonat ett brott och förtjänar en ny start? Gör man någonsin det? Hur länge ska en människa behöva betala för något som den personen gjorde för väldigt många år sedan? När har en människa rätt till sitt eget liv igen?

Filmen rekomenderas btw.