The irish way
Förra helgen gästade jag Dublin och Mallabralla & Anna. En kalashelg som innehöll bland annat massa strosande på stadens gator, irish på Jameson´s, fika, mat, havregrynsgröt, rosévin, guinnes, trängsel i en 90-säng, fiktiva pojkvänner, pappersblommor och färgglada dörrar. Staden var tokmysig och det var underbart skoj att träffa mina söta pinglor igen!! Och gaybaren på Georgesstreet var fullpackad av grymt snygga killar... och alla ack så gay... suck!:)
I min väska hem följde en flaska Powers med hem och det betyder att jag och Anna kan blanda de godaste irisharna à la Aku Aku-style. Mmmmmmmm!!
Idag fick jag skälla lite på min kollega M som glömmer att kidsen snappar upp det mesta. Vid frukostbordet fick jag höra "Lisa, detta är ju låten som M tillägnade dig!" Min kollega M höll på att ramla omkull av skratt när jag berättade det för honom senare. Den lilla kille som uttalade sig vid frukostbordet hade helt rätt, min kollega hade skämtat med mig om just denna låt vid ett tidigare tillfälle. Låten var Lilly Allens 'Fuck you'. Thank you.
Ikväll är jag snorig och frusen. Jag orkar/hinner/tänker inte bli sjuk, så kvällens planerade utgång med Karin och Maria ligger i farozonen. Lutar åt endast middag istället. Kankse lika bra, en CL-match i veckan blev en helkväll med gin, gitarr och Café 33. Jag fick även påminna mig om en sak som jag upptäckte för ganska precis ett år sen, och som jag tror att jag ska tänka på oftare. En tydligare gräns mellan work and play.
Jag har ändå panik. Jag sitter just nu med 46 sidor skrivet material och har inte ens gjort någon analys eller diskussion. Därför har jag börjat göra om hela upplägget och det känns som att allt bara kommer bli sämre. Men ja, ska man ner till 40 sidor så måste man väl offra kvaliteten antar jag :/
Hmm... låter lite knivigt, ja. Jag är dock säker på att det kommer att lösa sig!:) Gör det inte för avancerat för dig, det kommer ingen att tacka dig för sen! Lycka till!!!!:)
