Livet enligt Liza

Kära H, du är inte den enda som saknar karaktär,, ibland gör jag det också. Den planerade storsatsningen på träningen i veckan som varit, kom lixom av sig innan den ens börjat. Fast det var ju bara premiärpasset som blev uppskjutet i två dagar, så så farligt var det egentligen inte. Men ändå, ska det satsas så ska det! Men nu är jag iallafall igång! Första passet i eftermiddag, sååå härligt att svettas å bli slut i kroppen, tror att jag kommer att gilla detta!:)
Anledningen till det skippade passet på fredagen heter kombinationen praktikant+handledare+massa rödvin på torsdagskvällen,,, men kul som bara den var det iallaf. Vi gick på Underwater Pub på St Hanshagen å det blev en mycket trevlig kväll. Trots erbjudandet om att komma senare till praktiken dagen efter (började kl 8) så var det den flinka praktikanten (med karaktär) som åkte dit efter 2,5 timmars sömn. Kan man dricka vin på natten så kan man gå på praktiken dagen efter också! Så det så!:)
Å på fredagen var vi inte sämre än att vi gick på Fru Hagen och tog en (eller snarare fem,,) fredagspils, ett gäng från praktiken. En mkt mkt lyckad kväll! Så otroligt skojjiga människor!! Har aldrig varit på en arbetsplats där det jobbar så mycket folk och där man gillar ALLA, men det gör jag verkligen på min praktik! Är så förnöjd!:) Såklart var vi kvar till stängning klockan 3, och sist ut var vi nog också,, måste ju hålla stilen från Öset, eller hur girls?;) Jag avstyrde efterfest med motiveringen att jag skulle upp å jobba på lördagen (återigen karaktär!). Vet ju aldrig vad som händer på mina p.a-pass, om man måste köra bil eller inte, så efterfest kändes inte helt smart. Men nästa gång så,,:)

Att fortsätta att bli förvånad över pojkars förunderliga beteende är egentligen konstigt. När man ser samma möster i olika relationer är det snarare konstigt att man inte blivit cynisk och bitter. Men det är kanske min tro (eller kanske hoppet?) på människan som håller mig från att bli det jag mest av allt fruktar. Att mina underbara pinglor släpper garden och låter sig hoppas och sen blir besvikna och sårade om och om igen är ett ständigt faktum. Hur är det möjligt att det verkar funka så för alla?! Vad krävs för en ändring egentligen? Att man ska bli kall och likgiltig? Att inte våga hoppas på nästa människa, att inte våga tro på att det ska kunna bli bra, utan ta förgivet att det kommer att skita sig, kan bli resultatet av alla dessa knivar i hjärtat. Jag vet att jag inte är den enda som behöver bli lite överbevisad just nu, att det faktist finns människor (läs: killar) som faktist har goda normala avsikter med en kontakt.
Fråga: Är det konstigt att det inte finns någon internationell mansdag?
Spenderade lördagkvällen tillsammans med Zach Braff, han gillar jag. Fick även ett underbart smakprov från Kent´s spelning i Timrå, av en annan kille jag gillar. Tjejer, brudar, pinglor! Det kanske finns hopp för mänskligheten!;)  

För övrigt så är det alltid bra att ha en plan, och vad som än händer så är det trevligt att ha ögongodis runt omkring sig. Det behövs inte stora himlastormande saker för att få dagen att lyfta. Jag är ju som sagt glad för det lilla, och solen kan lysa i mitt ansikte av olika små anledningar. Då känner man dessutom att livet är underbart, för trots konstiga killar och alldeles för lite pengar så är det ju helt enkelt det!:) Å förresten så är jag helt outstanding! Ha ha!

Shoot for the moon, even if you miss you will land among the stars!