Livet enligt Liza

När solen lyser ute och himlen är helt blå känns det som att det aldrig någonsin kan bli molnigt. Lika förvånad blir jag varje gång att vädret skiftar så fort. Senast jag kollade var det ju helt klart. Sen blir det oväntat minusgrader och halkigt ute igen. Då är det lätt att halka när man är ute på promenad. Jag längtar efter våren, vill inte ha min tjocka jacka längre. Vill sitta ute i solen och bli varm i ansiktet. Vill hålla andan tills våren kommer för att sedan få andas igen.

Att jag kan mer än vad jag tror är också en sak som förvånar mig ibland. Ibland måste jag påminna mig om hur gammal jag är. Jag vet ju att jag kan, men ibland är det lätt att glömma bort. Men det visar sig mer i mitt eget lugn inför situationen. Jag ser ju trots allt inte ut som någon som man behöver hålla i handen. (Även om jag vill det ibland, men av andra anledningar.)

Ibland är det helt enkelt härligt att höra att man är världens bästa. Tack underbara du. Det kan vara lätt att glömma när solen går i moln och det känns långt till våren.