Om att kanske kunna rädda världen
Att längta efter människor som betyder mycket är både härligt och jobbigt. Det är härligt att tänka på hur mycket man tycker om dem å hur mycket de betyder. Men när man inte får träffa dem, krama dem eller skratta med dem är det jobbigt. När alla känns så långt borta är det svårt att glädjas åt allt man har och uppskatta all den lycka som egentligen finns i ens liv. Men i slutändan är det ju ens vänner som betyder allt, så det är ju inte så konstigt.
Min saknad kommer dock att bli lite stillad på torsdag när jag äntligen ska besöka min darling Helleny i E-town. En helg i den omtalade staden med ett löfte om det bästa ögongodiset som kan erbjudas! Jag längtar!! :)
Idag har jag förvånats över att byråkrati inte behöver vara så strikt. Att extra tid för att få alla papper i ordning inte alls är ett problem. Jag som våndats hela helgen och tänkt att mina stämplingsdagar är över,, men en vänlig själ på andra sidan luren gav mig direkt 21 extra dagar till komplettering. Tänk om det kunde vara så enkelt överallt? Att man bara kan få en massa tid sådär,,, måste ju vara en av det mest värdefullaste sakerna som man kan få! Och som man kan ge.
Samtal nummer två gick också förvånansvärt bra. En miss i de små bokstäverna på kontraktet resulterade i en vit lögn som gick hem,,, en räkning makulerades och jag blev lycklig:). (Jag räknar med att det var min honungslena röst som förde mannen på andra sidan luren bakom ljuset. Såklart.) Min karma-övertygelse var dock inte helt nöjd, men hellre ett par nya stövlar från Bianco än pengar i sjön!
En sån här dag när man blivit överbevisad om att fiskbullar egentligen är gott (efter lite smaktvång från kocken), kört bil i Oslo, och fått den busiga pojken på praktiken att le, känns det som att man klarar det mesta. Rädda liv, överleva en eller tio hjärtestormar, eller överleva all saknad som ibland bubblar upp. Om man i praktiken klarar det eller inte är en annan fråga, men ibland känns det mesta bra, och då känns det som att man kan klara vad som helst!:) Jag är iallafall villig att pröva!
Min saknad kommer dock att bli lite stillad på torsdag när jag äntligen ska besöka min darling Helleny i E-town. En helg i den omtalade staden med ett löfte om det bästa ögongodiset som kan erbjudas! Jag längtar!! :)
Idag har jag förvånats över att byråkrati inte behöver vara så strikt. Att extra tid för att få alla papper i ordning inte alls är ett problem. Jag som våndats hela helgen och tänkt att mina stämplingsdagar är över,, men en vänlig själ på andra sidan luren gav mig direkt 21 extra dagar till komplettering. Tänk om det kunde vara så enkelt överallt? Att man bara kan få en massa tid sådär,,, måste ju vara en av det mest värdefullaste sakerna som man kan få! Och som man kan ge.
Samtal nummer två gick också förvånansvärt bra. En miss i de små bokstäverna på kontraktet resulterade i en vit lögn som gick hem,,, en räkning makulerades och jag blev lycklig:). (Jag räknar med att det var min honungslena röst som förde mannen på andra sidan luren bakom ljuset. Såklart.) Min karma-övertygelse var dock inte helt nöjd, men hellre ett par nya stövlar från Bianco än pengar i sjön!
En sån här dag när man blivit överbevisad om att fiskbullar egentligen är gott (efter lite smaktvång från kocken), kört bil i Oslo, och fått den busiga pojken på praktiken att le, känns det som att man klarar det mesta. Rädda liv, överleva en eller tio hjärtestormar, eller överleva all saknad som ibland bubblar upp. Om man i praktiken klarar det eller inte är en annan fråga, men ibland känns det mesta bra, och då känns det som att man kan klara vad som helst!:) Jag är iallafall villig att pröva!
Kommentarer
Trackback
