Livet enligt Liza

Slappesöndag Alabama har stått på schemat idag. Detta innebar sovmorgon, läsning i sängen, frukost, film i sängen å senare en massa avsnitt SATC. Underbart! Tog en prommis till Majorstua och ner över Bogstadveien, allt är ju stängt på söndagar, utom Platekompaniet, Seven-Eleven och Deli de Luca, men vad mer behöver man egentligen?;)
Mitt sockerbehov har nått smärtgränsen å då beslutade jag mig för att köpa godsaker så att jag skulle nå illamåendets gräns istället och därmed kanske bli spyfärdig nästa gång jag ser något som verkar innehålla socker. Sagt och gjort, det blev glass, gulrotskaka och sjokoladboller. Lite typiskt då när jag ska sätta tänderna i den sista sjokoladebollen, då har jag fått en med russin i istället,, bläks och kräks,, men det gjorde inte så mycket, var redan halvt illamående då,, Så få se hur långt planen håller i veckan!:) Nu hoppas jag att jag spyr och att jag aldrig vill titta åt ngt sött igen!:)

Igårkväll fick jag äääntligen mitt efterlängtande rödvin, haha! Middag hos Maria&Thomas stod på schemat, alltid lika superskoj å god mat å gott vin på det makes a perfect night! Det blev ett gäng flaskor å sen trippade jag in mot centrum för att upptäcka att sista banan hade gått. Blev en taxiresa hem för lilla mig. Har iallafall fått ett löfte om personlig chaufför vissa helger, Personellsikring is the shit!:)

Jag börjar fundera på om jag ser väldigt trevlig ut, eller kanske bara uppfattas som en klok norska? Vid flera tillfällen under min än så länge korta tid här i stan har människor kommit fram till mig för att fråga om saker. Vägbeskrivning, när t-banan går, vad klockan är, och annan viktig information. Att jag inte alltid kan svara på dessa frågor är en annan sak,,;) Förut har det snarare varit så att platsen bredvid mig i bussen är den sista som fylls, så jag undrar vad som föranleder att jag ser ut att sitta inne med alla svar denna gång,,? 

Att historier upprepar sig och mönster vägrar brytas ser jag och mina vänner gång på gång. Hur är det möjligt att det kan vara samma visa om och om igen? Varför kan inte fler fånga dagen och go with the flow utan att lägga alltför mycket allvar i alla handlingar? Vi uppmanar starkt till ett gråskaleperspektiv, inte ett borderline-svart-eller-vitt! Enligt J. Berg så kommer allt till den som vågar vara rädd. Men det borde ju vara tvärtom. Allt borde komma till den som vågar släppa taget om allvaret och leva istället. Men samtidigt är ju det omöjligt om inte båda vågar släppa taget,,, och så verkar det onekligen vara bestandigt.

Igår fick jag höra att jag är en som man kan tycka bäst om, trots att det finns väldigt många att välja mellan. Det gjorde mig glad så glad! Glad Alabama helt enkelt!! :D