Livet enligt Liza

Sista dagen i Oslo denna sommar. Sista natten på Lyckliga Gatan i mitt rum under stjärnorna. Att denna dagen skulle vara fylld av total söndagsmodus var väl nästan att räkna med. Det är inte med glädje jag lämnar staden, så en Lökkautgång till klockan 5 på morgonen med underbara kollegor satte ribban fint för hur dagen skulle arta sig. Att fått världens största diss (eller, jaja, kanskje en annen gang...) var pricken över i:et, men det är tur att man har ett visst mått av självironi och har kunnat skratta gott åt det idag. Lyckliga gatan var ett rätt tragiskt kollektiv idag... men lite indiskt och terapi på kvällen efter en dag fylld med packande, gjorde att humöret steg en aning. 

Fan, jag vill helt enkelt inte åka härifrån!!!

Jag vet att tiden i Öset kommer att flyga fram. Studentfester, sopptorsdagar, fikastunder, intensivt (?) pluggande och massa kära återseenden kommer att förgylla hösten totalt. Och en Osloresa är planerad i oktober, halvtid innan jag är tillbaks. Så självklart kommer jag att överleva, och antagligen ha det väldigt bra också. Men det känns bara som att jag lämnar och åker ifrån mitt hjärta...

Jag hatar avslut, avsked. Jag vet att vissa kapitel är över, och det känns tråkigt, tomt. Även om jag anade hur allt skulle sluta redan innan så är det ett definitivt faktum nu. Men ingen ska någonsin kunna säga att jag inte har fångat. Jag har verkligen fångat, fångat, fångat! Att andra inte vill fånga lika mycket som mig är ingenting som jag kan göra åt. Svaret är nej, man kan inte fånga en Hurricane. Och det är nog lika bra det.

Älskade Oslo, vi ses om några veckor!!